Förresten. Skulle ni kunna göra mig en liten tjänst? Gå in här och tryck på den lilla snäckan under bilden. Min kära vän Heyli är nämligen med och tävlar om att vinna en laptop, och just nu ligger hon på första plats.
Det är dock inte mycket som skiljer till tvåan, så därför behövs alla röster.
Skulle verkligen bli jätteglad för hennes skull om hon vann!

… att våren i princip är här. Idag har varit en otroligt härlig och underbar dag. Trots att jag cyklade till praktiken imorse och insåg att jag glömt min strömsladd till laptopen och fick cykla hem igen och hämta den. Men vem bryr sig, bara det faktumet att det gick att cykla eftersom det inte är snö på gatorna, att det är plusgrader och att solen bländar mig, det överväger allt annat.

… att Alicia och jag spontant promenerade hem från stan och njöt av solskenet och den kommande våren. Och när vi skiljs åt; hon går på bron och jag går på vägen 200 meter bort, båda vänder sig samtidigt om och vinkar som galningar.

… att det är onsdag idag och snart helg. Och efter denna helgen är det inte mer plugg på sex veckor eftersom jag har praktik.

… att både min studentklänning och balklänning hänger i min garderob.

Jag älskar allt idag.

Det är med största möjliga lättnad jag skriver detta: JAG ÄR 100% KLAR MED MITT PROJEKTARBETE!!!

Alla ni som går eller har gått trean på gymnasiet vet vilken ångest projektarbetet innebär. Det har liksom varit ett svart moln hängandes över en ända sedan början av höstterminen.

Men nu är jag äntligen klar med både produkten och rapporten!

Detta är alltså mina tröjor jag har skrattat och gråtit åt i över ett halvår. Vet inte hur mycket jag har berättat egentligen om mitt arbete, men idén till det kom jag på för redan ett år sedan. Jag tycker ju jättemycket om tröjor med tjusiga tryck, så vad passade inte bättre än att göra egna? Alla tröjor följer ett tema, nämligen ”låttitlar”. Som ni kan se har varje tjej en låt bredvid sig och det är denna låten som har inspirerat mig när jag ritat bilden. Tjejens kläder och attityd är också tänkt ska matcha låten, och jag tycker jag lyckades riktigt bra!

Så tröjorna jag har gjort är ”Hell on High Heels” (Mötley Crüe), ”Here Comes the Sun” (Beatles), ”While my Guitar Gently Weeps” (också Beatles), ”Every Rose has its Thorn” (Poison) och ”Welcome to the Jungle” (Guns n’ Roses). Mina favoriter är helt klart Welcome to the Jungle och framför allt While my Guitar Gently Weeps. De kommer helt klart att pryda min kropp i vår. Resten kan jag stuva undan i garderoben, haha.

Och rapporten, den har jag kämpat med nu ett tag. 20 sidor (!) senare är även den helt klar. Snacka om att jag känner l ä t t n a d.

Tyvärr har jag tre andra stora uppgifter som ska vara klara till nästa vecka, men det är bara till att kämpa. För efter nästa vecka kommer jag har praktik i sex veckor, det vill säga fram till sista veckan i april. Sen är det bara en månad kvar till studenten efter det. Kämpa! Kämpa! Kämpa!

Ni känner säkert igen detta scenariot: du har sett en sak som inte känns helt okej för dig, och ändå kan du inte fortsätta leta efter mer. Du vill ha mer Mer MER även om det gör dig lite ledsen i ögat.
Vilket fenomen, huh?

Jag är inne i en Sonata Arctica-period just nu. Kollade igenom lite bilder från konserten. Vad tror ni att jag hittar?

Inte en ring på vänstra ringfingret i alla fall. Utan TVÅ. Så Tony Kakko är gift?!
Hur går det ihop sig? Han ska ju egentligen vara heart-broken i och med alla tragiska och underbara låtar han skrivit. En människa kan ju inte bara hitta på sådant, utan han måste ha blivit riktigt sviken en gång i tiden tycker man.

Dum som jag är googlar jag lite. Japp, han har ett förhållande. Inte nog med det hittar jag en gammal intervju med honom där han fick just frågan ifall hans låtar handlar om någon specifik tjej. Hans svar är ”No, they are all just imaginary songs, I’m actually more then 8 years with the same girlfriend, so its not about all these girls that I met or something…”. Varför googlade jag? Detta ville jag inte veta?!

Men jag googlar lite till eftersom jag är nyfiken på vem hon är. Jaha, hon heter Katrina Thompson. Ska jag leta upp en bild…? Nej, där går gränsen (ok, ärligt talat så hittade jag inte någon bild, jag försökte ju!).

Nu är min illusion spräckt..

Okej, det är faktiskt inte helt sant, jag älskar fortfarande Sonata Arctica, kanske mer än någonsin, även om jag får veta saker som inte riktigt känns helt okej för mig.

Döden.

Det här året har jag hört och läst mycket om tre unga människor som har gått bort under olika tragiska omständigheter. Först och främst fick jag av en slump veta att en före detta klasskamrats storebror gått bort. Chocken som slog mig var paralyserande och fastän jag bara träffat honom en gång gjorde det väldigt ont inuti mig. Det finns till och med en grupp på facebook till hans ära. Gång på gång går jag in i denna gruppen och även på hans profil för att läsa allt fint som folk skriver om honom.

För bara någon vecka sen får jag se en annan grupp på facebook tillägnad tjejen som blev mördad i somras (ni vet, en galen tjej var svartsjuk och tvingade sin pojkvän mörda tjejen). Hon blev alltså mördad. M ö r d a d.
Även här tillbringar jag en kväll genom att läsa kommentarer och bloggar om denna tjej, för det är ju så himla vackert att se hur mycket folk bryr sig om henne.

Senast i lördags får jag veta att en vän till en tjej jag kände för ett par år sedan har blivit mördad. I Göteborg. Han blev överfallen och knivhuggen.
Jag kan inte fatta det. Det är så himla svårt att förstå och det är så himla meningslöst när unga människor dör, oavsett om det är genom brott eller någon annan orsak. Det är så fruktansvärt.

Men, nu ska jag inte gå in på detaljer om hur förbannad jag blir på orättvisor utan belysa allt det vackra som kommer fram när en sådan tragedi händer.

För av någon anledning så sitter jag på facebook, igen, och läser om denna kille. Läser på hans wall, läser i gruppen skapad till hans ära. Det känns hemskt, men det känns ändå så himla bra. Läser alla fina små dikter folk skriver, kollar på bilderna från hans minnesställe. Förundras över att de fick ha två minnesgudstjänster till hans ära, eftersom allt folk inte fick plats i kyrkan!

Han måste verkligen ha varit omtyckt. Och jag funderar vidare, visste han om hur omtyckt han var, när han var i livet? Jag hoppas verkligen det, men är rädd för att det faktiskt inte är så. Vi är ju så himla dåliga på att berätta för folk hur mycket de betyder, när vi väl har chansen.

Hur som helst har jag suttit några dagar nu och läst om honom. Jag gråter lika mycket varje gång, och lika mycket grät jag när jag läste om de två andra människorna jag nämnde ovan. Trots att jag inte har någon relation till någon av dem.
För mitt i allt detta kan jag inte låta bli att tänka på Viola. Allt är så likadant och efter att hon gått bort satt jag i princip varje dag och läste på hennes bilddagbok och grät. Alla kommentarer från olika människor, och man inser hur omtyckt hon var av alla. Ska jag vara ärlig går jag fortfarande in där och läser och gråter lite, även om jag inte gör det lika ofta. Men det händer.
Och varje gång är det lika förbannat tufft och jobbigt, men det är också så otroligt vackert att se all omtanke och all kärlek. Jag tror att de flesta som har varit med om något liknande håller med mig. Även om döden är så himla jobbig och helst inte skulle ha funnits alls, så är all kärlek som hör till väldigt vacker.

Men det hade trots allt varit lite, lite bättre om alla visade sin kärlek till nära och kära redan nu, när chansen finns. Hellre nu än när det är för sent.