Ni känner säkert igen detta scenariot: du har sett en sak som inte känns helt okej för dig, och ändå kan du inte fortsätta leta efter mer. Du vill ha mer Mer MER även om det gör dig lite ledsen i ögat.
Vilket fenomen, huh?

Jag är inne i en Sonata Arctica-period just nu. Kollade igenom lite bilder från konserten. Vad tror ni att jag hittar?

Inte en ring på vänstra ringfingret i alla fall. Utan TVÅ. Så Tony Kakko är gift?!
Hur går det ihop sig? Han ska ju egentligen vara heart-broken i och med alla tragiska och underbara låtar han skrivit. En människa kan ju inte bara hitta på sådant, utan han måste ha blivit riktigt sviken en gång i tiden tycker man.

Dum som jag är googlar jag lite. Japp, han har ett förhållande. Inte nog med det hittar jag en gammal intervju med honom där han fick just frågan ifall hans låtar handlar om någon specifik tjej. Hans svar är ”No, they are all just imaginary songs, I’m actually more then 8 years with the same girlfriend, so its not about all these girls that I met or something…”. Varför googlade jag? Detta ville jag inte veta?!

Men jag googlar lite till eftersom jag är nyfiken på vem hon är. Jaha, hon heter Katrina Thompson. Ska jag leta upp en bild…? Nej, där går gränsen (ok, ärligt talat så hittade jag inte någon bild, jag försökte ju!).

Nu är min illusion spräckt..

Okej, det är faktiskt inte helt sant, jag älskar fortfarande Sonata Arctica, kanske mer än någonsin, även om jag får veta saker som inte riktigt känns helt okej för mig.

Döden.

Det här året har jag hört och läst mycket om tre unga människor som har gått bort under olika tragiska omständigheter. Först och främst fick jag av en slump veta att en före detta klasskamrats storebror gått bort. Chocken som slog mig var paralyserande och fastän jag bara träffat honom en gång gjorde det väldigt ont inuti mig. Det finns till och med en grupp på facebook till hans ära. Gång på gång går jag in i denna gruppen och även på hans profil för att läsa allt fint som folk skriver om honom.

För bara någon vecka sen får jag se en annan grupp på facebook tillägnad tjejen som blev mördad i somras (ni vet, en galen tjej var svartsjuk och tvingade sin pojkvän mörda tjejen). Hon blev alltså mördad. M ö r d a d.
Även här tillbringar jag en kväll genom att läsa kommentarer och bloggar om denna tjej, för det är ju så himla vackert att se hur mycket folk bryr sig om henne.

Senast i lördags får jag veta att en vän till en tjej jag kände för ett par år sedan har blivit mördad. I Göteborg. Han blev överfallen och knivhuggen.
Jag kan inte fatta det. Det är så himla svårt att förstå och det är så himla meningslöst när unga människor dör, oavsett om det är genom brott eller någon annan orsak. Det är så fruktansvärt.

Men, nu ska jag inte gå in på detaljer om hur förbannad jag blir på orättvisor utan belysa allt det vackra som kommer fram när en sådan tragedi händer.

För av någon anledning så sitter jag på facebook, igen, och läser om denna kille. Läser på hans wall, läser i gruppen skapad till hans ära. Det känns hemskt, men det känns ändå så himla bra. Läser alla fina små dikter folk skriver, kollar på bilderna från hans minnesställe. Förundras över att de fick ha två minnesgudstjänster till hans ära, eftersom allt folk inte fick plats i kyrkan!

Han måste verkligen ha varit omtyckt. Och jag funderar vidare, visste han om hur omtyckt han var, när han var i livet? Jag hoppas verkligen det, men är rädd för att det faktiskt inte är så. Vi är ju så himla dåliga på att berätta för folk hur mycket de betyder, när vi väl har chansen.

Hur som helst har jag suttit några dagar nu och läst om honom. Jag gråter lika mycket varje gång, och lika mycket grät jag när jag läste om de två andra människorna jag nämnde ovan. Trots att jag inte har någon relation till någon av dem.
För mitt i allt detta kan jag inte låta bli att tänka på Viola. Allt är så likadant och efter att hon gått bort satt jag i princip varje dag och läste på hennes bilddagbok och grät. Alla kommentarer från olika människor, och man inser hur omtyckt hon var av alla. Ska jag vara ärlig går jag fortfarande in där och läser och gråter lite, även om jag inte gör det lika ofta. Men det händer.
Och varje gång är det lika förbannat tufft och jobbigt, men det är också så otroligt vackert att se all omtanke och all kärlek. Jag tror att de flesta som har varit med om något liknande håller med mig. Även om döden är så himla jobbig och helst inte skulle ha funnits alls, så är all kärlek som hör till väldigt vacker.

Men det hade trots allt varit lite, lite bättre om alla visade sin kärlek till nära och kära redan nu, när chansen finns. Hellre nu än när det är för sent.

När jag för snart tre år sedan började första året på gymnasiet älskade jag att skriva. Att skriva var min passion och att bli journalist var en dröm jag var helt säker på att jag skulle uppfylla.

Idag är jag inte alls lika säker. Det enda jag är säker på är att min skrivkramp infann sig någon gång under slutet av ettan och att ha gått medieprogrammet har istället för att hjälpa mig att utvecklas, dragit ned mig i en slags kreativ svacka och gjort mig sämre än vad jag var från början. Skrivande är inte längre lika roligt utan snarare förknippat med något ångestladdat. På senaste tiden har det dessutom blivit ännu värre än vad det tidigare varit.

Jag håller i skrivande stund på att jobba med ett reportage som ska vara inlämnat efter lovet. Jag har ingen lust, motivation eller något som kan hjälpa mig att komma framåt. Vad ska jag göra? Vad krävs för att jag ska börja skriva intresseväckande och spännande igen?

Kommer jag ens kunna skriva igen efter studenten? Eller är min förmåga borta för evigt? I guess time will tell och fram tills dess får jag väl kämpa precis som vanliga dödliga måste göra.